Fyra dygn till Häst i vildmarken

Förutsättningarna var inte de allra bästa. 43 år gammal, fyra ridlektioner och runt trekvart på den egna hästens rygg.
Lägg därtill hästens blygsamma kunskaper; aningen över ryttarens nivå.
Summan av detta ställdes mot utmaningen – min och fjordhästen Tronds inbördes och individuella utmaning – fem dagar och fyra nätter ute i vildmarken i november månad.
I några artiklar kommer det märkliga äventyret som startade i byn Kullen tisdagen den 20 november 2001 att skildras.

Utmaningen

Egentligen börjar den här historien redan den regniga hösten 2000. Det var då Trond, 3,5 år, kom in i mitt liv. Fast det visste jag inte då.Min uppgift var att bygga om ett av uthusen till stall. Hästen, den skulle sambon ta hand om. Arbetsfördelningen var jag tacksam över. Hästar var inte min starka sida. Min respekt för hästar var mycket stor. Om sanningen ska fram var jag rädd för dessa stora djur. Jag höll mig alltid på behörigt avstånd från dem. Helst utanför hagen eller boxväggen. Men jag nickade alltid instämmande då sambon påpekade hur vackra och snälla hästarna var. 

Men av olika anledningar klampade i varje fall den då nyblivne valacken Trond bokstavligen talat in i min personliga sfär. Han klampade på mina fötter. Det var han som ledde mig från stallet till hagen, från hagen till stallet och på de promenader som en ohanterad unghäst bara måste tas ut på. Det var Trond som försökte sätta tänderna i mig, och det var Trond som bjöd på kortare flygturer med mig hängande i grimma och grimskaft. Men, jag släppte aldrig taget. Envishet hör, på gott och ont, till mina starkare sidor.Visst har ett och annat hänt. Trond har under året varit borta i två omgångar.     Först för inkörning, sedan för inridning.

MINNE FRÅN BARNDOMEN

Minnen från barndomen dök upp, från den gången jag äntrade hopptornet vid sjön Lien i Riddarhyttan. Det tog hela sommaren innan jag vågade dyka från den tredje och högsta nivån.
Nu stegade jag upp på den högsta ”nivån” direkt, utan att tänka mig för.
I den här familjen är det snarare sambon som är äventyraren, den som välkomnar utmaningar av den här typen.
Hade frågan gällt henne hade svaret inte bara blivit ett ”ja”, utan ”JA!”. Visst, det fanns alla chanser i världen att backa ur. Ingen tvingade mig. Det var bara att välja. Men en röst inom mig sa ”ta chansen, tänj gränserna, anta utmaningen tillsammans med hästen…”.
Min sambo sa:
– För första gången är jag avundsjuk på det du ska göra.

PROVAT ALLT

Jag har provat att såväl köra som rida häst. Jag har mött och umgåtts med ett flertal andra hästar. Min rädsla har gradvis bleknat.Men det var den 56-årige före detta styckmästaren, sjömannen, musikern, skogshuggaren och hästkarlen Jörgen Schwartz som blev vändpunkten. Han hör till de skickligaste hästmänniskorna i landet. Hans ”lära” är PNH – Parelli Natural Horsemanship – metoden som är så gammal att den blivit ny. Men den springande punkten i sammanhanget har inte funnit sin balans – min och Tronds relation. Det är också där problemen har bottnat, trots att jag gjort allt för uppfylla det grundläggande inom PNH – lek med hästen och jobba med dig själv. 

Att det var november var därför inte det första jag tänkte på när Jörgen Schwartz från Moatånga utanför Varberg ställde frågan:
– Du kanske vill hänga med på långritten?
Den första tanken var min ynkliga ridvana, min och Tronds ouppklarade relation. Jag tänkte inte på kylan och strapatserna som troligen väntade ute i vildmarken.
För det var ju inte frågan om en dagsritt eller två, utan om minst tre, troligen fyra hela dygn. Det vill säga fem dagsritter, vilket är längre än vad många kallar för långritt under behagligare årstider. Det som för min del överskuggade allt annat var häst-människa-relationen. Magen knöt sig av oro. I mitt inre passerade en serie av fasansfulla scener där jag krampaktigt försökte hålla mig kvar på hästryggen, eller hängde med ena foten fast i stigbygeln.
Men jag svarade ja. Jag svarade ett tveklöst ja och undrade samtidigt: ”…är jag galen?”.

Vid den tidpunkten, ett par veckor innan den preliminära startdagen, hade jag bestämt mig. Min kropp och själ hade ställt in sig på att anta mitt livs största utmaning.

Eftersom jag på det mentala planet tagit språnget tog jag in brutna ben och längre vistelse på sjukhus i beräkningen. Det blev kanske surrogatet för marginalerna som jag struntade i den här gången.
Jag ordnade fram kartor och skickade ner till Jörgen som tillsammans med den tredje ryttaren, 27-årige Mikael Hermansson från Lassa Backa strax utanför Varberg, lade upp rutten.
Någon tid att rekognoscera (reka) fanns inte. Med ledning av kartan kunde dock myrmarker och de allra svåraste branterna undvikas.
Hela rutten beräknades bli närmare 15 mil fördelat på fem dagsetapper på två till tre mil vardera. Ambitionen var att följa de gamla fäbodlederna i södra delen av Gagnefs kommun.
Det definitiva beslutet om att genomföra projektet togs veckan innan. Min uppgift blev att under helgen köra ut höbalar till de fyra etappmålen, Friluftsfrämjandets stuga i Trollebo, slogboden vid Jans-Olas fäbod, Prästbodarna och till den lilla kolarkojan cirka en halvmil sydöst om Björbo. 

För gröngölingen var det nu bara att invänta de rutinerade de rutinerade grabbarnas ankomst till Kullen.

DAG 1 ÄVENTYRET KAN BÖRJA

Även om Jörgen Schwartz i själ och hjärta är en verklig äventyrare och har erfarenheter från långritter i januari med närmare 20 minusgrader finns det gränser även för honom. Kroppen behöver sömn. Måndagen ägnades åt att gå igenom packningen och kartan för en sista genomgång. Och limporna.
– Körde du inte ut limporna samtidigt som höet, undrar Jörgen.
– Nej, det tänkte jag inte på, svarar jag lite skamset.
Därmed togs ytterligare en rundresa per bil.
Natten mellan måndagen och tisdagen fick jag en chans till att samla mod. Att backa ur nu var en omöjlighet. I morgon var det dags att ta det där steget som jag aldrig tidigare vågat ta.

Klockan ringer 06.20. Jag är inte förvånad över att Jörgen och Mikael redan är på fötter och har hunnit utfordra sina hästar.
Jag klär på mig och går ner till stallet med hö till Trond och hans tjejkompis, shettisen Molly. Tronds aptit är i vanliga fall synnerligen gott.
Nu tar han en tugga och ställer sig i den riktning där han vet att Jörgens quartersto, Lazy, och Mikaels arab, valacken El Marengo, befinner sig.

Vilden. Trond hade bråttom ut ur stallet till de nya hästkompisrana.    Foto: Gunne Ramberg 

Trond och Molly vet mycket väl att den här dagen inte är som alla andra. Mörkret viker snabbt undan, frukosten är överstökad och det är dags att sadla på och lyfta upp packningen på hästarna. Jörgen och Mikael vet exakt vad som ska göras.Medan jag irrat omkring och ägnat tiden åt att bestämma vilken jacka jag ska ta är de nästan klara. Deras hästar står tålmodigt och stilla vid bommen. 

– Ska jag ta ut Trond nu, frågar jag. – Ja det tycker jag, svarar Jörgen. Med stela steg går jag fram till stalldörren och ser ivern i Tronds ansikte. Det är bara boxdörren som hindrar honom från att storma ut på stallbacken och hälsa på nykomlingarna. Han såg dem visserligen dagen innan. Men nu vet han att det är frågan om mer än en titt.  

Jag greppar grimman och det långa repet. Med stor möda lyckas jag ta mig in boxen och hålla Trond kvar där. Trond har bara ögon för hästarna därute. Min person tar han ingen som helst notis om. Till och med Molly är glömd. Nu ska han ut.

Jag binder fast honom utanför stallet och tänker samtidigt att det här går aldrig. Fotografen Gunne Ramberg har redan anlänt.
Jag tänker att här har han alla chanser att knäppa årets bild, den sista bilden av Kullenbon och NLT:s redaktör Harri Kriikkula innan han blev nertrampad av sin häst.
Trond tar fram sin allra buffligaste attityd. Han blir hingst igen, medan jag är lika intressant som en fluga han viftar bort med svansen.
Jörgen och Mikael kostar på sig att ta en sista fika ute på gården innan avfärden. Jag får nöja mig med att se en skymt av deras rofyllda stund medan jag brottas med häst och packning.
– Jag ska hjälpa dig, säger Jörgen med ett brett leende.
Jag svettas floder och tar tacksamt emot hjälpen.
Några minuter senare är vi på väg. Första biten ska vi bara leda hästarna, så att packningen får gunga på plats.
Trond sliter och rycker i repet. Han ska fram, nosa och hälsa. Men det går inte. Det finns en sträng förhållningsregel.
Hästarna har broddar på sina skor och får inte hamna med bakdelarna nära varandra. Det kan leda till allvarliga skador.

Ett par hundra meter från hemmet är det dags att sitta upp. Ta tag i manen, hör jag Jörgen ropa. Okej tänker jag och tar ett stadigt grepp medan Trond dansar runt. Jag lyckas få in foten i stigbygeln och som genom ett under sitter jag på hans rygg. Min puls dämpas en aning. Vi är på väg. Jag försöker resonera med mig själv att blir Trond bara trött så lugnar han ner sig. Färden går efter Kullenvägen och vädret är bästa tänkbara, strålande solsken i ett gnistrande vinterlandskap.Vi kom i väg vid tiotiden så vi borde hinna fram till Trollebo innan skymningen. Yiehaaa, vrålar Jörgen och är lycklig över att vara på väg. För honom och Mikael är det frågan om en semestervecka. För deras del handlar det om ren avkoppling, att rida runt på sina hästar och betrakta en del av Sverige som de tycker hör till de allra vackraste. För mig handlar det om stenhård koncentration. Landskapet har jag ju sett och det jag inte sett kan jag ju alltid åka ut och titta på sedan.

Några kilometer från Kullen på vägen mot Flen vågar jag slappna av lite. Trond lunkar ju snällt med.
I höjd med Storberget händer det. En av mardrömmarna besannas. En orrhöna flaxar upp vid vägkanten precis när jag och Trond passerar. Han skenar. På bråkdelen av en sekund är han uppe i en vild galopp. Jag sliter i tyglarna. En dödssynd i det här sammanhanget, det är nämligen som att trampa på gasen.
Någonstans i periferin hör jag Jörgen ropa: – En tygel, en tygel, dra i en tygel!

Min vänstra hand släpper det krampaktiga greppet om tygeln och drar allt vad förmår i den högra, och Trond saktar av.
Mitt hjärta bultar. Men jag känner ingen skräck. Snarare ökar självkänslan. Jag klarade ju av det, jag fick stopp på honom.
– Så där ja, det gick ju bra, säger Jörgen uppmuntrande.
Färden fortsätter och jag är beredd på nästa race. Det verkar krylla av orrhönor här. Jörgen rider först och jag ser den ena orren efter den andra flaxa iväg. Lazy rycker bara pliktskyldigt till. Hon är en erfaren och synnerligen vältränad häst. Hon är hästen som lastar sig själv i transporten och går åt det håll Jörgen pekar.

MIKAEL & JÖRGEN I SLOGBODEN INTILL TROLLEBO

Några kilometer efter skenandet viker vi av fel och kommer fram till en vändplan för timmerbilar.
Jörgen vänder och kommer tillbaka. Jag drar i tyglarna och gör allt jag kan för att hålla regeln om att hålla undan hästens bakdel.
Konsekvensen blir att jag och Trond hamnar sist i kön. Han får bråttom och jag försöker hålla in honom genom ett ”kontrollerat tygeltag”.
Det betyder att hästens huvud vrids fram till ryttarens knä.
Jag lyckas, nästan. Trond protesterar och bockar sig. Vid dikeskanten känner jag hur sadel och packning glider ner på höger sida.
Jag drar snabbt ur vänstra foten ur stigbygeln och faller ner till marken. Mardrömmen om att bli släpad efter hästen finns med när jag lyckas lirka loss höger fot.
Sedan rullar jag snabbt bort och hinner se en skymt av min hästs hovar. Trond är irriterad över att ha sadel och packning hängande under magen.
Men de två andra hästarna är intressantare. Han galopperar upp till de andra medan jag reser på mig. Jag ser utmaningen och äventyret rinna ut i sanden och bereder mig på att ringa hem och tala om att nu är det över.

Det här gick åt helvete tänker jag. Katastrofen är ett faktum om Trond skadar de andra hästarna.
Skickligt lyckas dock Mikael och Jörgen hålla sina hästars bakdelar riktade mot Trond. De kommer allt närmare mig och när de är tillräckligt nära bryter jag mig mellan hästarna och greppar tag i Trond.
Krisen är över.
– Bra gjort, berömmer Jörgen.
Vi hjälps åt med att få sadel och packning på rätt köl. Jag förundras över det lugn och tålamod mina färdkamrater visar. Här har min orutin ställt till det två gånger inom loppet av en timme och de bara ler.
Strax efter den lilla byn Flen stannar vi till och tar en fika. Hästarna binds fast vid varsitt träd.
– Träd betyder vila för en häst i det här sammanhanget, förklarar Jörgen.
Trond verkar dock inte bry sig nämnvärt om den saken. Han är hungrig och letar efter mat under snön.

Vi leder hästarna nerför den långa backen från Flen och tar av mot Lövsjön.
Efter ett par kilometer svänger vi in på den smala skogsvägen till Trollebo. Vi bedömer att vi är framme innan skymningen.
Och vi klarar det. Klockan är 15.30 när vi skrittar in i lilla Trollebo. Jag har klarat den första dagen, nästan oskadd. Vänster ljumske smärtar efter fallet från Trond.
Nettot efter första etappen är dock angenäm att tänka på, 45 minuter på Tronds rygg har ökat till sammanlagt nästan sex timmar.
Hästarna binds upp och får vatten och hö. Vi sadlar av och bär in packningen i stugan som nästan är för bekväm. Jörgen och Mikael fixar och donar, snabbt och effektivt, medan jag mest irrar runt och undrar vad som ska göras.
Mikael har tagit på sig kockuppgiften. Han tillagar en kombinerad lunch och middag eftersom den tilltänkta matrasten fick lov att strykas.

Brasan i kaminen värmer snabbt upp det lilla huset. Jörgen har under tiden kluvit mer ved och tänder en brasa i den stora eldstaden ute vid slogboden.
Vi äter oss mätta och rundar av med korvgrillning ute, snackar om dagens etapp och njuter av stillheten. Det enda som hörs är vinden och hästarnas tuggande.
Vi knyter in vid 22.30-tiden. Jörgen somnar ett par minuter efter att han dragit igen blixtlåset på sovsäcken. Han snarkar.
För min del dröjer sömnen. Jag har aldrig klarat av att sova bra i en sovsäck. Nu går det hyfsat – efter att ha gått igenom dagens dramatik.
Jag känner rädslan komma inför nästa dags ritt. Men jag släpper taget och låter rädslan försvinna. Har jag klarat en dag klarar jag två.

Utanför står Trond. För första gången i sitt unga liv står han uppbunden vid ett träd en hel natt.

Sid. 3

Mot Jans-Olars fäbodar

Väckarklockan – larmet i Mikaels mobiltelefon – tjuter 06.00.
– Vi tar fem minuter till, mumlar Mikael sömnigt.
Ingen protesterar. Det blir flera femminutrar.
Jag lyckades kanske sova i tre timmar på grund av smärtan i ljumsken. Men det får räcka, det kommer ju fler nätter.
Tjugo i sju är det hög tid att kliva upp, tända en brasa i kaminen, klä på sig, ge hästarna hö, packa ihop och fixa frukost.
Tronds första natt vid ett träd verkar ha gått bra. Han gnäggar välkomnande och hungrigt. Lösningen med ett hönät förefaller inte ha varit den allra bästa.
Visserligen har han tömt påsen. Men mycket av innehållet ligger på marken, utom räckhåll.
Det är fortfarande mörkt när vi äter vår frukost.
Vi snackar så länge att mörkret med råge gett vika för ljuset. Det blir bråttom. Jag förundras återigen över Jörgens och Mikaels rutin. Som i ett trollslag sitter sadlar och packning på Lazy och El Marengo, medan jag och Trond fumlar.

Klockan hinner bli 09.30 innan vi kommer iväg uppför den smala slingrande leden bakom stugan upp på Floda–Orsberget. Min kropp minns fortfarande gårdagens dramatik. Men, psyket har stärkts.
Därför upplever jag heller ingen panik när jag cirka 300 meter från Trollebo dråsar i backen igen. Snarare en skamkänsla. Orsaken till fallet var ett nytt språng i sidled av Trond.

Sadelgjorden var inte tillräckligt åtdragen. Sadel och packning glider ner på höger sida. Och så var det den avgörande faktorn, min usla balans i sadeln.
Trond står stilla. Han tittar ner på mig. Kanske är det inbillning, men är det inte triumf jag ser i hans blick…?
Jörgen kliver av och med gemensamma krafter lyfter vi på sadel och packning igen.
Vi fortsätter, upp på berget och ner igen till strandkanten av sjön Orsen.
Varje kilometer utan att falla av tar jag som en framgång, och jag vågar börja njuta av naturscenerna omkring oss. Det vackra vintervädret håller i sig.

Vi rundar Orsens nordspets och tar sikte på leden som tar oss uppför Lövbergs–Orsbergets branta stigning. Vi stiger av och leder hästarna.
Det blir ett kraftprov. Stigningen är brantare än vad man kunnat föreställa sig. Ett par kilometer uppför. Svetten lackar och såväl hästar som människor flåsar av ansträngningen.

Slutligen når vi platån. Inne i storskogen stannar vi till för att ta en fikapaus och hämta andan. Hästarna binds upp vid varsitt träd.
Trond tycker fortfarande inte att träd är så värst behagliga.
Jag tänker att han borde väl ta intryck av Lazy och El Marengo. Men han krafsar i mossan av otålighet. Jag känner oron stiga. Trond tycker nämligen att det är skönt att rulla sig på marken när han är svettig.
Han gör det gärna och ofta. Att det sitter en sadel på hans rygg saknar betydelse. Han har försökt en gång utan att lyckas driva sin vilja igenom.
Jag berättar det här för Jörgen och Mikael
– När hästen gör så måste man rusa fram och skrika och mana upp den, påpekar Mikael och i samma ögonblick rusar han förbi mig vilt gastande och viftande, mot Trond som är på väg ner i mossan.
Mikael lyckas, Trond rätar upp sig och sadelbom och packning är räddad.
Rasten blir kort. Vi stiger upp på hästryggen igen.

Nu kostar jag på mig att njuta av känslan att låta mig bäras av min häst genom den vackra naturen som breder ut sig vid nerfärden från berget.
Vi skrittar ut på en skogsväg och möter resans första människor. Några män står vid en bil och traktor en bit bort. De blockerar hela vägen och männen som kör bilen sätter sig i och kör förbi.
De hälsar och tittar förundrat på oss. Mannen med traktorn kör iväg men vi stöter på

honom igen ett stycke bort och stannar till.
Nyfiket undrar han vilka vi är och vad vi är ute på för äventyr.
– Det ser trevligt ut, påpekar han och förklarar att han också haft hästar.
Vi fortsätter ett stycke innan vi kliver av och leder hästarna ett tag. De får lite vila och vi får en chans att värma fötterna och mjuka upp lederna.
Värken i ljumsken har blivit värre. Min gångstil har blivit vaggande och rullande. Zeb Macahan i den klassiska TV–serien skulle bli grön av avund om han såg mig nu.


Mellan Forsbodarna och Tyrsberget är det dags att stiga upp i sadeln. Min värkande ljumske gör att jag måste ta handen till hjälp för att lyfta upp vänsterbenet i stigbygeln.
Att svinga sig upp i sadeln är svårt med en värkande ljumske. Lägg därtill en hög packning bakom sadeln, och att hästen heter Trond. Då är det oerhört svårt.
Eftersom han inte står still satsar jag rejält. Mitt högerben slår in i packningen och Trond passar på att vrida sin framdel.
Flygturen är ett faktum. Jag tappar balansen och flyger över Trond och lyckas med konststycket att snurra ett varv i luften.
Jag faller handlöst ner på den hårda frusna grusvägen. Vänster axel får sig en smäll. Men jag kommer upp på benen med en snabbhet som imponerar på Mikael.
– Du liksom studsade upp, berättar han senare under kvällen.
Jag hinner dock registrera Tronds nöjda blick. Han står helt stilla med ett likgiltigt uttryck som säger ”jag lyckades finta den där tönten igen…”. Jag stirrar surt på honom.
Jörgen har svängt runt med Lazy. Hans blick är ännu tydligare och jag hör vad han tänker ”…ligger han på backen igen!”
Jag måste erkänna att det börjar kännas pinsamt.
Jörgen kliver av Lazy:
– Håll henne så ska jag låta Trond prova sina idéer.
Vi byter hästar och jag går en bit bort med Lazy och vänder mig om.
Jörgen manar på Trond runt i en liten volt på den smala grusvägen. Trond erbjuds att gå runt, precis som han ville.
Men det är inte lika kul när någon manar på. Han bockar och sparkar av frustration.
– Han är tuff, lille ”Tromb”, hojtar Jörgen medan Trond dansar runt.
Jörgen glider elegant undan. Han stannar Trond, gnuggar honom i pannan och låter honom ta några varv till.
– Bort med framdelen, och bort med bakdelen, kommenterar Jörgen rytmiskt.
Tronds protester avtar och han verkar vara urtrött på sin idé.
– Nu kan du komma hit och prova, säger Jörgen.Vi byter hästar. Jag lyfter upp min

vänsterfot och kliver upp, lugnt och försiktigt. Trond står som ett ljus och spelar rollen av världens mest välartade häst. Jörgen och Mikael ler.
Vi fortsätter.
– Mot Jans–Olas, vrålar Jörgen och lägger till ett ”yihaa!”.
Vi kommer in på slingrande skogsstigar. Vi rider över stockar och stenar, uppför branter, nedför branter och jag börjar förstå vilket fantastiskt djur hästen är.
Trond bär mig, sadel och packning utan protester, över terräng som ingen maskin tillverkad av människan skulle klara.
Känslan är stark, så gripande att smärtan i ljumsken, axeln och baken är borta. Jag känner en tår i ögonvrån.
I nästa sekund är det dags att styra min kaxige häst. Han forcerar fram som om det vore en fälttävlan. Vi viker undan från träd för att inte fasta med sadelväskorna. Vi parerar stora stenblock, djupa hål.
Och plötsligt går det upp för mig, jag sitter kvar. I alla möjliga och omöjliga lägen sitter jag kvar i sadeln. Utan att ha ägnat det en tanke har jag erövrat balansen.

Vi kommer ut på vägen till Lövsjön igen och leder hästarna tills vi kommit över länsväg 247. På grusvägen stannar vi till.
Nu gäller det. Har jag lärt mig, och lärde sig Trond någonting av Jörgens lektion?
Jag lyfter upp foten i stigbygeln. Han flyttar undan, det är ju husse som står och inte den där bestämda tuffa typen.
Jag har däremot inte glömt och låter Trond testa sin idé. Han får gå runt och när han stannar ger jag honom en dutt på bakdelen med tygeln.
Jag talar hästspråk med honom. Jag gör ett nytt försök. Han rör sig, en dutt till och en ny runda.
Jag stannar Trond, han tittar på mig och säger ”Okej, okej, jag fattar”.
Foten i stigbygeln, jag hänger kvar en kort stund och testar. Trond står still och jag glider med en triumferande känsla ner i sadeln, och ger Trond beröm.
– Kolla, vilken häst du har, säger Jörgen och skrattar.
Vi passerar Salå station och beräknar att vi är framme vid Jans–Olas 15.00.
Efter Svedjebodarna står det klart att beräkningen spricker. Det börjar skymma och mörkret kommer ifatt oss några kilometer från etappmålet.
Dessföre inträffade dock ytterligare en olycka. En materiell sådan, som inte drabbade mig.
En stor tall låg tvärsöver leden. Grenarna var kraftiga och verkade vara svåra att passera. Jörgen föreslog att han skulle ta fram sin lilla yxa och hugga en väg.
Men Mikael provar ändå. Det lyckas så jag följer efter med Trond. Vi klarar det och inväntar Jörgen och Lazy.

Vi ser ekipaget stanna till vid tallen. Men Jörgen manar på Lazy. Sadelväskorna fastnar i en gren och slits loss från sina fästen.

– Det var därför hon stannade till, hon undrade om jag inte skulle kolla varför det tog i. Men jag manade på henne istället, berättar Jörgen och ler mot sin kloka häst.
Väskorna knyts ihop provisoriskt och vi når Jans–Olas fäbodar 16.35.
Rutinerna från förra kvällen upprepas. Skillnaden är att i natt ska vi sova i en slogbod. Tre väggar, golv och tak. Det är allt och känns som att ligga under bar himmel.

Det är några minusgrader. Påbyltade med ett extra par sockor, termobyxor, tröja och mössa kryper vi ner i sovsäckarna.
Strax intill hör vi det behagliga ljudet från hästar som tuggar på sitt hö.
Jag har rullat ihop min tjocka jacka till en kudde och somnar till ljudet från Jörgens energiska snarkningar.
Jag vaknar till en gång under natten. Det är varmt och skönt i sovsäcken. Jag tittar upp och andas in den kalla klara luften, och ser en skymt av nymånen innan jag somnar om.

Sid 4

Hovslagare sökes

Vi vaknar till ett nypudrat vinterlandskap.
– Det snöade i natt, deklarerar Jörgen.
Han vaknade till en stund i natt och njöt i fulla drag av att vintern blivit snäppet strängare. Han vill ha det så, det får inte vara för enkelt. Lite utmaning ska det allt vara.
Vildmarkslivet för min egen del är än så länge ingen svårare prövning. Snarare delar jag upplevelsen med Jörgen.

Det är kallt att kliva upp ur sovsäcken och byta kläder. Men värmen kommer tillbaka snabbt. Det finns många sysslor att göra.
För Mikael är det värre. Han har besvär med magen. Kanske var det den ganska feta maten vi åt igår, eller hostmedicinen han hade med sig för att hålla förkylningen i schack.
Han tvingas hålla sig på utedasset intill medan jag och Jörgen ger hästarna hö och vatten. Men Mikael är tuff, mellan magplågorna och illamåendet fixar han frukosten.

Eftersom vi alla tre är utrustade med mobiltelefoner har vi haft en viss kontakt med omvärlden. Jörgen läser med jämna mellanrum av sina SMS-meddelanden och skriver tillbaka varje kväll.
Vi får en del rapporter om vädret och vad som hänt hemma. För min del har jag fått den häpnadsväckande berättelsen om Tronds kompis, shettisen Molly. Hon har vräkt honom ur stallet.
Att hon samma dag vi red iväg rev ned siluettbilden av honom och inte sin egen från stalldörren skulle kunna bortförklaras som en ren tillfällighet.
Men att hon följde upp det hela med att släpa ut Tronds väska med borstar och andra grejer på stallbacken nästa dag tonar fram bilden av en bedragen kvinna.
Detta rundade hon av med att helt sonika traska in i Tronds box och pinka med en föraktfull min. Därefter hade hon bara ögon för matte.
– Trond, du har blivit vräkt från ditt stall, berättar jag medan han tuggar på sitt hö.
Han viker ett öra mot mig och lyssnar.
– Ja, just det, Molly har slängt ut dina grejer.
Om han bryr sig vet jag inte. Men han suckar djupt.

Den gångna natten har varit rättvis. Vi har solidariskt delat nattkylan med hästarna. Och nu är vi på väg igen, från Jans-Olas mot Prästbodarna.
Vi leder hästarna den första kilometern. Packning och sadel ska ruskas på plats innan åtminstone jag drar åt sadelgjorden.
Jörgen och Mikael går smidigt och energiskt, medan min gång är som dubbla Zeb Macahan.

Vi kommer fram till den lilla träskylten som det står Grävenberget på. Vi stannar och ska ta klivet upp i sadeln.
Lazy och El Marengo står som ljus. All uppmärksamhet är riktad mot mig och Trond. Alla håller andan, ska han stå still? En ny luftfärd?
Han rör på sig. Jag erbjuder honom chansen att gå runt. Jörgen kliver av och tvingar runt honom med raska steg.
Trond bökar inte länge. Han vet vad det är frågan om och väljer att stå stilla när jag kliver upp med den lilla resten av smidighet som min värkande ljumske tillåter.
– Yihaaa, du sitter kvar, jublar Jörgen och flinar retfullt.

Vi rider ut i ett vykortslandskap. Snön hänger tung på granarna, och jag är tacksam för att jag fick låna Jörgens äkta ”slickers”.
Det är en lång regnjacka som är delad bak. Längden på plagget gör att benen blir skyddade för regn och snö
Jörgen som rider först får ta det mesta av snön som faller av grenarna. Leden slingrar sig allt längre in i ödemarken. Lazy går först i kön, smidigt och elegant. Jag och Trond klafsar efter. Och sist kommer Mikael på El Marengo som rör sig med samma smidiga säkerhet som Lazy.
Trond är definitivt ingen cirkushäst. Men hans tuffa stil kommer till sin rätt på den här sträckan.
Jag gör allt jag kan för att få honom att följa Lazys spår. Men han vill ta genvägar. Att det verkar vara torrare och säkrare på vissa avsnitt struntar han i.
Is eller ”blöthål” är mer spännande verkar han tycka. Han klampar fram, han bumpar på isflak och jag får känslan av att sitta på en levande stridsvagn. Kanske ska jag döpa honom till ”Tanks” istället?
Han är fantastisk, den kaxige och bråkige Trond.

– Passa knäna, ropar Jörgen när vi kommer till tät ungskog.
Jodå, jag klarar knäskålarna med minsta möjliga marginal. Trond är hänsynslös, vadå träd? Han törnar in och låter trädstammar glida efter kroppen, mot mina ben som fastnar ibland. Mina fötter pressas ur stigbyglarna.
Och medan jag söker efter dem ökar han takten när Lazy och Jörgen försvinner bakom en krök. Det går fort. Trond är både stridsvagn och sportbil.
Men jag sitter kvar, allt stadigare och allt mer balanserad.
Vi är framme vid dagens definitiva utmaning, vid nedre delen av Grävenbergets östra sluttning. Den del av sträckan som på kartan är markerad som ”blockig mark”.
Här bevisar verkligen hästarna att de vet var de har sina fötter. Det är imponerande. Leden förefaller nästan oframkomlig, men hästarna bär oss utan tvekan rätt igenom området.
Det var en planerad chansning. Men det gick vägen. Vi slapp omvägen på en halvmil och sparade massor av tid.
Hästarnas belöning blir att vi leder dem en stund efter den skogsbilväg som vi valt att vika in på för att slippa ytterligare två områden blockig mark och en skogbevuxen myr.
Sedan är det uppsittning, igen. Men all upprepning verkar ge resultat. Trond står stilla medan jag svingar upp min ömma kropp.

En kilometer senare är vi nere på Mockfjärdsvägen. Vi skrittar söderut och viker av in på vägen upp mot Bastberget.
Den ursprungliga tanken på att rida via Bastberget och följa leden mot den branta Tansväggen där välkända Predikstolen finns har vi övergett.
Dagsetapperna är så långa att dagsljuset med nöd och näppe räcker från punkt a till punkt b. Därför girar vi in på en slingrande och mycket smal bilväg mot Södra Tansbodarna.
Vi hör ljudet av en motorsåg strax mot slutet av den vägen. En man är sysselsatt med att såga till gärdesgårdsvirke.
Han hör inte oss komma, men han tittar upp precis när vi passerar. Han står fortfarande lätt framåtlutad och håller i motorsågen, stelt och frågande.
Vi känner hans blickar i ryggen när vi fortsätter. Efter en stund tystnar motorsågen och vi undrar om mannen står och gnuggar sig i ögonen.
– Lazy har tappat skon på vänster bakhov, ropar Mikael precis när vi är framme vid Södra Tansbodarna.

Ingen av oss har märkt när det hände. Om skon släppte efter vägen borde någon ha upptäckt det eftersom vi bara skrittat fram.
– Hon tappade den troligen när vi tog oss fram genom klippområdet, gissar Jörgen och ser lite orolig ut.
Någon katastrof är det dock inte. Lazy har under lång tid bara varit skodd på framhovarna och i den makliga takt vi tar oss fram spelar det ingen avgörande roll.
Vi bestämmer oss ändå för att göra ett försök att få tag på en hovslagare.
Med hjälp av en man som är sysselsatt med en stuga efter vägen lyckas vi etablera kontakt med Gagnefs ridklubb som borde ha tillgång till en hovslagare.
Jag ringer upp en vänlig och hjälpsam dam som lovar att göra vad hon kan.
Hon får våra respektive mobiltelefonnummer. Några timmar senare ringer hon och berättar att den hovslagare klubben haft tillgång till hade flyttat till Stockholm.
– Nåja, det går nog ändå, resonerar Jörgen.

Vi når fram till Prästbodarna utan större problem. Den enda incidenten inträffade när vi stannade till invid sjön Tansen för att ta en fika.
Hästarna stod uppbundna vid varsitt träd, så även Trond. Men han ryckte sig loss från sitt träd.
Jag rusade fram och drällde mitt kaffe över handen. Trond gjorde för sin del ingen större affär av saken. Han stod kvar vid trädet, utan att vara fastbunden.
Men resten gick klanderfritt. Vi är framme 15.00 och hinner avnjuta den magnifika utsikten från högt belägna Prästbodarna.
Vi gör i ordning för hästarna och installerar oss i den lappkåte-inspirerade lilla byggnad där vi ska sova.
Kaminen som står i mitten döps snabbt till ”Galten”. Den formligen slukar ved och blir mycket het.

Det var ändå skönt att komma in och i lä och ”Galten” var guld värd

Mörkret faller, det är kallt och stjärnklart. Vi tänder en rejäl brasa även vid eldstaden vid slogboden intill.
Jörgen berättar och förklarar om sitt arbete med hästar. Jag frågar och han ger detaljerade svar. Den kraftiga blåsten gör dock att röken slår in i slogboden och vi tvingas in i ”lappkåtan”.

Det enda egentliga problemet med detta etappmål är bristen på vatten. Bland skyltarna som pekar ut riktningarna för de leder som korsar varandra här finns visserligen flera med texten ”källa”.
Den allra närmaste hittar vi. Men källan luktar dy och vi väljer bort den.
Vi irrar omkring en stund i skogen för att hitta nästa källa. Men det misslyckas. Dessutom har vi vid det här laget bara en ficklampa.
Jörgens nyinköpta och ganska käcka lampa med kamouflagemönster knäppte han på två gånger sedan gick den sönder.
Mikael råkade tappa sin och den blev obrukbar. Kvar fanns min som genast utsågs till en dyrgrip.
Nästa dag var målet kolarkojan, belägen i den djupaste och mörkaste av granskogar. Där är en ficklampa värd guld.

Vi bedömer att hästarna drack så pass mycket vatten efter vägen att de klarar sig. De tilldelas nattransonen av hö och vi kryper in till den heta galten.
Vi knyter in vid 23-tiden. Jörgen och Mikael somnar snart in. Jag gör vad jag kan för att komma till ro. Men värken i ljumsken blir bara värre.
Plötsligt fryser jag så att tänderna skallrar. För mig är det tecknet på feber. Jag känner mig matt, av både feber och tanken på att bli sjuk.

Jag har klarat utmaningen så här långt och vi har bara två dagsritter kvar.
Jag lyckas slutligen prångla mig ner i sovsäcken. På ena sidan känner jag hettan från kaminen, på den andra drar isande kalla vindar in.
Byggnaden är allt annat än vindtät. Jag slumrar dock till, men vaknar efter ett par timmar. Någonstans har jag hört eller läst att det kan vara rent livsfarligt att ha huvudet i drag. Och det är just huvudet som känner av vinterkylan som drar in i springorna under den låga britsen.
Jag sträcker mig efter mössan som jag medvetet lagt på hyllan ovanför mig. Jag tar på mig den och somnar in i en drömlös sömn.

Sid 5

Fast i träsket

Efter en kall, stjärnklar och för min del mycket smärtsam natt vaknar vi till larmet från mobilen.
– Gomorron, hälsar Jörgen i mörkret.
Klockan är runt 06.20. Vi drar oss ingen längre stund. Det är viktigt att komma iväg. Dagens etapp har beräknats bli den längsta av alla. Troligen närmare tre mil.
Och att komma till kolarkojan efter mörkrets inbrott är inget vi önskar.
Jag tänder ficklampan och Jörgen stearinljuset. Hittills har ett stearinljus per ställe räckt precis.
Vi klär på oss. Brasan i galten får vänta tills hästarna fått sin frukost. Utanför står våra trogna vänner. De gnäggar i mörkret och vet att snart får de mat.
I Prästbodarna har höet haft samma dubbla funktion som natten före vid Jans-Olas, som extra liggunderlag. Mikael hoppade för sin del över lyxen den här natten.
Jag och Jörgen tar undan våra sovsäckar och liggunderlag, karar ihop höet och bär ut det. Det blåser fortfarande kraftigt och jag funderar om Trond påverkas av det.

Hemma blir han alltid extra vaksam och livlig när det blåser.
Jag släpper tanken och inriktar mig på morgonsysslorna. Jörgen tänder en brasa i galten och Mikael fixar fram frukosten. Det blir en enkel måltid på grund av vattenbristen. Visserligen smälte vi snö kvällen före och fyllde termosarna med hett vatten.
Men det är också allt. Det ska räcka hela dagen.

Vi är klara för nerfärden från Prästbodarna strax före nio. Det visar sig att blåsvädret har samma inverkan på Trond här som hemma.
Jag har honom otäckt nära mig. Jag viftar med repet bakom mig. Men han verkar bara stärkas i sin tanke att det är jag som ska flytta på mig. Han har bråttom och vill ifatt Lazy och Jörgen.
Tempot sjunker när vi är framme vid den korta sträckan som går över myrmark. Här finns en spång avsedd för oss tvåfotingar.
Vi tar oss över i samma stil som kvällen före. Lazy trippar smidigt på spången efter Jörgen. Hon halkar lite men tar sig över utan större problem.
Trond struntar även den här gången i spången. Han klampar utan att tveka vid sidan av. Isbitar och sumpigt vatten stänker kring hans ben.

Mikal och El Marengo kommer efter. El Marengo försöker hålla god stil, arab som som han är. Men det är inte lätt efter att ha studerat två motsatta stilar. Han tvekar lite och verkar försöka hitta ett mellanläge, både på spången och i myren.

De två kilometrarna nedför är minst lika jobbiga som att gå uppför. Trots den bitande kalla vinden svettas jag floder. Bråket pågår hela vägen ner. Både jag och Trond är upproriska. ”Jävla häst”, tänker jag.
Han tänker säkert samma sak om mig. Vid två tillfällen går han upp på bakbenen. Inte högt men budskapet går fram. Han är förbannad.
Men jag vänder ryggen till honom och signalerar att jag bryr mig inte. Jag nonchalerar honom till hans stora förtret.
Jörgen och Lazy står och väntar. Att kliva upp på Trond nu känns som en omöjlighet. Jörgen förstår min situation och ger Trond ytterligare en lektion.
– Han är en riktigt tuffing, deklarerar Jörgen medan han skickligt parerar Tronds frustrerade sparkar.

Åter en gång mjuknar Trond. Han tvingas dansa efter Jörgens signaler och fogar sig.
Jag kliver upp på en lugn och sansad häst. Tuffingen tar rast.
Vi når Norra Tansbodarna utan incidenter och jag lägger märke till att värken i ljumsken i stort sett är borta. Samtidigt kommer jag ihåg att jag hade feber i natt. Troligen var det febern som drev ut värken.
I en timmerstuga efter vägen sitter en ekorre och kikar på oss. Han har lyckats ta sig in i stugan och pilar nyfiket fram och tillbaka i ett av fönstren.
Vi stannar till vid nästa stuga och lånar vatten ur gårdspumpen. Hästarna är inte speciellt törstiga. Men det är jag och tar djupa klunkar ur min vattenflaska.
Att vatten kan vara så gott. Något annat har vi inte haft att släcka törsten med. Men det räcker, någon längtan efter sötade drycker har jag inte.

Vi stannar till vid nästa stuga och lånar vatten ur gårdspumpen. Hästarna är inte speciellt törstiga. Men det är jag och tar djupa klunkar ur min vattenflaska.
Att vatten kan vara så gott. Något annat har vi inte haft att släcka törsten med. Men det räcker, någon längtan efter sötade drycker har jag inte.

Efter en kort rast viker vi av in på leden upp mot Gräsberget. Återigen är vi inne i terräng som jag lärt mig att uppskatta. Smala skogsstigar och passager, stora stenar, tvära backar och ibland allt på samma gång.
Ett par dygn tidigare hade jag säkert ramlat av. Men inte nu. Min nyvunna balans i sadeln gör att jag klarar de tväraste girarna med Trond och samtidigt bromsa in honom när vi kommer för nära Lazys starka bakhovar.
Allt flyter på bra och vi når fram till den väg som korsar leden.
Fortsättningen på andra sidan ser bra ut. Men bara efter tiotalet meter finns sumpigt område. Det är inte så brett och verkar inte vara alltför svårt att passera.
Jörgen och Lazy går först. Jag och Trond kommer ganska tätt efter.
Då händer det som ingen kunnat förutse. Jörgen svänger vänster med Lazy och sjunker ner i myrmarken. Jag känner hur Tronds bakdel sjunker ner i dyn. Han får dock tag med framhovarna och häver upp oss på fastare mark.
I samma ögonblick ser jag Lazy och Jörgen falla omkull.
Han kommer dock snabbt loss. Lazy ligger lugnt kvar och samlar kraft. Jörgen manar på henne och på andra försöket är hon uppe.
Mikael och El Marengo valde att inte haka på oss. De vände om och gick runt träsket. En jakthund har dykt upp. Han följer skällande efter dem.

Jag kliver av och leder Trond fram till nästa problemområde.
Mikael och El Marengo står bortom de två djupa bäckfårorna ett 20-tal meter bort. Jakthunden har följt efter, men har slutat skälla och ser mest nyfiken ut.
Jörgen binder fast Lazy och kollar var vi ska kunna leda hästarna.
– Det ser bra ut här, säger han och pekar.
Jag tar loss det långa repet och leder Trond mellan träden. Vid den första bäcken stannar jag till och hoppar över. Sedan vänder jag mig om manar fram Trond.
Han hoppar lydigt (!) över och stannar som på en femöring.
Vi går fram till nästa bäck och gör om samma procedur.
Trond hoppar över lika elegant den här gången också.
När Jörgen och Lazy kommit i fatt fortsätter vi.

– Nu får du en del att skriva om, påpekar han glatt som om ingenting hade hänt.
Jag förbannar för min del att sinnesnärvaron inte räckte till för att ta fram kameran ur fickan och knäppa bilden på Lazy och Jörgen nersjunkna i myren.

Efter ytterligare ett antal ”blöthål” rider vi uppför den branta stigningen till Gässtjärnberget. Vi är precis framme då höger tygel lossnar.
Trond har inget vanligt träns med bett, utan en så kallad side-pull. Det är en form av hårdare grimma med tyglar. Envisheten i mig har bestämt att han ska kunna styras med lätta tygeltag.
Nåväl, höger tygel har lossnat meddelar jag.
Vi stannar och kliver av i sluttningen. Jörgen ersätter den borttappade skruven med en läderrem.
Ingen större skada skedd och vi lämnar Gässtjärnbergets fäbodstugor.
Mikael dirigerar oss säkert med ledning av kartan. Han tar upp den med jämna mellanrum och vet vad som väntar efter nästa skogsbryn eller hygge.
Vi når Pellesbodarna och Nyberget, där de låga björkarna och tallarna ger ett intryck av fjällnatur. Hallänningarna Jörgen och Mikael andas in den naturliga skönheten och stillheten.

Vindens sus, hovarnas tramp och något enstaka frustande från hästarna är allt. Resten är skapelsen.
I lugnt tempo når vi den väg som betyder att det bara är drygt två kilometer kvar till kolarkojan. Vi kommer att klara det, dagsljuset räcker.

Man skulle ju förvänta sig att lille Tronds krafter skulle vara slut vid det här laget. Men icke. Lazys vägvinnande skritt gör att han bara måste gå upp i trav.
Jag bromsar in som jag blivit instruerad av Jörgen. Jag drar i ena tygeln, först lätt, och sedan med fördubblad kraft efter varje ”fas” då Trond inte vill lyssna.
I den sista fasen har jag Tronds nos vänd mot mitt knä. Han står still. Först är hans halsmuskler spända. När han slappnar av erbjuder jag honom eftergiften, belöningen.
I normala fall ska en häst efter ett antal upprepningar förstå att det är lika bra att lyda vid ”fas 1” för att slippa obehaget.
Men inte Trond.

Han fungerar snarare som en sån där leksak med ett snöre som ska dras ut för att leksaken ska röra sig framåt.
När jag ger efter travar han iväg lika energiskt. Jag drar, han travar, jag drar, han travar. Eller ännu värre, han hittar kompromissen. Han taktar, en gångart som är ett enda skumpande.
Min bakdel studsar och far, fram och tillbaka. Jag kämpar länge och väl. Men till slut står jag bara inte ut:

– Jag blir tokig, snart stryper jag hästen, vrålar jag för full hals.
Till och med Jörgen som har sin tjocka pälsmössa på huvudet hör mig. Han stannar till, och flinar.
Mikael som hela tiden sett mitt slitande är förstående.
– Det är jobbigt det där, det tar på psyket.

Lösningen blir att Trond får komma upp jämsides med Lazy. Det går bättre och vi når ”vår” lilla kolarkoja strax innan skymningen.
Den mossbeklädda trolska och mörka granskogen omfamnar oss. Vi hinner precis klart med göromålen innan någon släckte lampan. Ja, det kändes så. Det blev kolsvart.
Min ficklampa blev flitigt använd denna kväll.
Kolarkojan i sig blev en utmaning. Den är inte byggd för att härbärgera tre vuxna. Möjligen en.
Ett litet väggfast bord och två britsar. Varav den ena är kort och den andra ännu kortare. Jörgen som är äldst får den längsta britsen. Mikael väljer frivilligt granrisbädden på det stampade jordgolvet.

Och jag sträcker ut mina 1,80 på britsen som är en decimeter smalare än liggunderlaget, och en och en halv meter lång.
Vi har ätit en stadig middag bestående av pulvermos och fläsk, druckit kaffe, grillat korv och lyssnat till Jörgens outsinliga förråd av hästminnen.
Elden i kolarkojans öppna eldstad falnar. Vi somnar in i denna lilla koja som stinker mögel, svettiga hästfiltar och människor som inte tvättat sig på snart en vecka.
Den sista natten.

  Sid. 6

Färden går mot hemmet

Mobiltelefonens larm tjuter och deklarerar att klockan är strax efter 06.00. Jag har lyckats med bedriften att sova gott på britsen med måtten 0.45 x 1.50.
Det är lördag den 24 november, den femte och sista dagen på äventyret.
I kolarkojan är det så mörkt som jag antar att det ska vara, kolmörkt. Det spelar ingen roll om man öppnar ögonen eller inte.
Bredvid mig hör jag Jörgen och Mikael vakna till. Jag famlar efter ficklampan som ligger på det lilla bordet.
Det är en märklig känsla att vakna upp i den här minst sagt primitiva miljön. Trots att vi eldade hela kvällen är väggarna fuktiga.

Den sura stanken är däremot borta. Eller så har man vant sig.
Det är trångt men vi lyckas dra på oss ytterkläderna utan att någon behöver kliva ut. Men när det är dags att rulla ihop sovsäckarna kan inte alla stå inne samtidigt.
Att packa ihop går snabbt. Denna femte morgon kan till och med jag rutinerna. Sadelväskorna är inget problem. Och att pressa ner liggunderlag, sovsäck och den extra uppsättningen underkläder och sockor i ”korven” går galant.
”Korven” är ett vattentätt fodral med öppning i en ände. Från början är den avsedd för motorcyklar och kanoter, men fungerar utmärkt på hästryggen.

Till och med bråkstaken Trond verkar ha fått in en del rutiner. Han står nästan helt stilla när jag sadlar honom och spänner fast packningen.
Vi leder upp hästarna till vägen som ligger ett 100-tal meter bort.
För att slippa det tråkiga lunket efter raka grusvägar har vi lagt om rutten en aning. Istället för att gå rakt söderut mot Salå station viker vi av upp mot Höglindan och Risåsarna.
Det blir en liten omväg på några kilometer. Men det är det värt för att få rida efter skogsstigar. Trond sköter sig nästan misstänkt bra. Eller, kan det vara så att jag har blivit tuffare? Han krånglar inte ett dugg när vi kliver upp.

När vi når fram hör vi en jakthund skälla långt nere i skogen. Åt samma håll som stigen på kartan är utmärkt.
Jag vänder mig om. Jörgen och Lazy syns inte till. Jag och Mikael står kvar och väntar med våra hästar. Trond har upptäckt att det finns frusna grästuvor att knapra på. Jag låter honom traska runt med mig på ryggen.
Efter några minuter dyker Jörgen upp:

– Jag var tvungen att låta henne springa av sig. Hon började bli irriterad på att jag hela tiden håller in henne, se så svettig hon blev, säger han.
En jägare kommer gående på vägen. Han har en hagelbössa hängande i armvecket. Han är nyfiken på oss. Vi berättar om vårt äventyr och kommer samtidigt in på vart vi är på väg.
– Den stigen är det ingen idé att ni tar, där finns bara stormfällningar, förklarar han och pekar ut en annan väg.
Vi tackar för tipset och ger oss i väg. Ytterligare två jägare möter oss efter vägen. De hälsar med ett förvånat leende på läpparna.

Vi når fram till Fagerberget, och Svedjebodarna som vi rider igenom för andra gången under vår resa. Här passerade vi den andra dagen på väg till Jans-Olas fäbodar.
Eftersom vi inte ska in på någon markerad led uppstår en del problem innan vi lyckas hitta den rätta stigen. Slutligen kommer vi in på en stig med gula markeringar som slutar efter något 100-tal meter.
Med ledning av kartan och riktningen konstaterar vi att det måste vara rätt väg.
Snart är vi framme vid länsväg 247. Vi hör vägen innan vi ser den, och jag undrar hur det ska gå att leda hästarna efter en väg där bilarna kommer i hög hastighet.
Men det visar sig att det går alldeles utmärkt. Vi behöver nämligen inte vistas på vägen utan bredvid.

– Vi kan lika gärna rida här, föreslår Jörgen.
Vi passerar en bro och sedan sätter vi oss i sadlarna. För helgtrafikanterna blev detta en oväntad syn. Varje bil som kommer bromsar in och kör sakta förbi för att få sig en ordentlig titt.
Alla människorna i bilarna ser glada ut när de passerar.

Strax norr om Malingarna viker vi av från länsvägen. Vi börjar närma oss min hemmaplan. Känslan är märklig, nästan berusande.
För en knapp vecka sedan släppte jag taget om det trygga och invanda. Jag tog steget att konfrontera mig med mina rädslor, och här sitter jag nu på Tronds rygg den femte dagen.
Jag kommer säkerligen att få frågan ”fick du inte ont i baken?”. Och jag kommer att svara ”nej”.
Faktum är att jag har inte ont i baken, trots skavsåret på vänster sittben. Jag har inte ens ont i ljumskarna. Om det var möjligt skulle jag kunna fortsätta i fyra dygn till. Eller kanske ännu mer.
Det är under den här sista sträckan som tankarna kommer ifatt. Jag sorterar och jämför då mot nu. Någonting har hänt inom mig. Jag är inte densamme.

Vi irrar bort oss på virrvarret av småvägar norr om Kullen.
Vi ödslar tid och skymningen är inte långt borta. Jag hade en idé om att vi skulle skritta in på gården från andra hållet, förbi grannens torpställe.

Vi gör ett tappert försök. Jag är övertygad om att vi är bara något hundratal meter från mitt hem. Men jag kan inte garantera det.
Det är så mörkt att stigen blir osynlig i den täta och mörka granskogen. Vi tappar orienteringen.
Vi vänder och följer den snitslade rågången tillbaka. Det går fort. Vi kommer stundtals upp i trav och hoppar och girar över håligheter, över stenar och mellan små tallar och granar.
Snart är vi tillbaka vid det breda och djupa diket som vi passerade på uppvägen.
Jörgen och Mikael är före oss och hoppar med sina hästar. Jag hinner knappt tänka tanken på att Trond inte hoppat en enda gång under färden.
Möjligen har han skuttat över en del nedfallna träd. Men nu hoppar han. I mörkret upplever jag den hisnande flygturen, och landningen på andra sidan. Jag studsar ett par gånger i sadeln. Rittens fjärde fall var nära. Men skorna sitter stadigt i stigbyglarna och jag klarar mig.
Sedan kommer Trond upp i en kort snabb galopp innan vi stannar till. Vare sig Mikael eller Jörgen lade märke till dramatiken som utspelades bakom dem.

Vi fortsätter, nu är det bara en tidsfråga. Jag är bekant med resten av vägen. Jag ringer hem med den sista kraften som finns kvar i mobiltelefonens batteri och berättar att vi kom vilse i ”våran” skog.
De sista kilometrarna strömmar tankarna och känslorna genom mig. Jag har klarat det. Jag och Trond har banne mig klarat av det!
Jag kliar honom i manken och säger tyst till honom ”min duktiga häst…”.
Han lunkar på, stadigt och i lagom tempo.
Vi stannar på Oxhagsvägen strax innan Kullenvägen. Det är så mörkt att vi måste sätta på hästarna reflexer.
Det vore en katastrof om det skulle inträffa en olycka nu.
Jag letar förstås efter Tronds reflexer i fel sadelväska.
– Jag struntar i att sätta på honom reflexerna, jag rider ju i mitten, säger jag.
– Ja det går, du kan ju blinka med ficklampan om det kommer en bil, kommenterar Jörgen.

Vi sitter upp och viker av in på Kullenvägen. Då kan jag inte hålla emot längre. I mörkret känner jag tårarna trilla nedför kinderna.
Upplevelsen av att ha klarat det omöjliga är så stark att jag måste släppa på trycket.
– Är det långt kvar, hör jag Jörgen fråga en bit fram.

– Nä, svarar jag med tjock röst.
Känslan av att rida den sista kilometern, de sista hundra metrarna och se lyset från det hem som jag lämnade för några dygn sedan går knappt att beskriva.
Inom mig jublar jag och känner en djup och innerlig tacksamhet till Jörgen och Mikael. Utan dem hade det inte gått. Självkritiskt rannsakar jag mig och konstaterar att det var Jörgen och Mikael som gav fegisen modet att anta utmaningen.
Jag fick förmånen att åka snålskjuts på Jörgens kunskaper, energi och bergfasta optimism, och på Mikaels lugn och ömjukhet.

Vi skrittar in på gårdsplanen. Jag binder fast Trond vid samma stolpe där han i tisdags stod och stampade av iver och otålighet.
Nu står han lugn och sansad. Han väntar tålmodigt medan jag tar av packning och sadel. Kanske undrar han vilket träd han ska sova vid i natt, han är ju vräkt…
Molly har inte somnat. Hon gnäggar och Trond svarar.
Jag lossar repet, tar kliven fram till stalldörren och möter Mollys stora förväntansfulla och mycket lyckliga ögon.

– Hej Molly, säger jag.
Men hon har bara ögon för Trond, hennes hjälte. Jag ställer mig åt sidan och säger ”varsågod” till Trond. Han går med raska steg in i sin bekväma box och girar till höger, rakt ned i godisskålen som matte fyllt på.
Molly har inte tid att äta av sitt hö. Hon lyfter sitt huvud mot boxväggen så högt hennes korta ben tillåter. Hon vill se och lukta på honom som hon väntat på i så många dagar.

Jag går ut, stänger stalldörren bakom mig och går med lätta steg upp mot huset, den väntande maten och det där glaset rödvin som jag beställt.
Lazy och El Marengo står under den stora granen i hagen intill huset och tuggar sitt hö med god aptit. I natt får de röra sig fritt och själva välja vilket träd de ska sova vid.
Det känns konstigt att ta klivet tillbaka, till den bekväma verkligheten, till värmen i stugan och till de mjuka stolarna och sängen.
Vi kommer sent i säng. Det finns mycket att summera, att minnas. Intrycken har för evigt graverats in i min själ.
Och i morgon väntar nästa resa för Jörgen och Lazy, för Mikael och El Marengo, de 50 milen ner till Varberg.

Det är söndag. Äventyrarna från Halland har åkt. Jag står i vinterhagen. Trond och Molly tuggar på sitt hö. Det är disigt och gråkallt. Vi hade tur med vädret tänker jag.
Det tog många år för fegisen att våga ta steget över tröskeln. Men här står jag nu. Alla kroppsdelar är hela. Mot alla odds har jag bevisat inför mig själv att man är tvungen att våga för att vinna.
– Det gör ont att ha häst, det är tuffa kompisar, brukar Jörgen säga.
Jag vet. Trond har utsatt mig för såväl fysisk som psykisk smärta. Han är långtifrån fulltränad. Vi har lång bit kvar. Men under de senaste dygnen har vi kommit ett stycke på väg.
Jag har hunnit i kapp hans tuffhet. Och det har han märkt.
Han följer mig med blicken när jag lämnar hagen. Han lever i nuet, jag tänker på nästa dag. Jag vet att han inte längre kan styra och ställa hur som helst.
Det finns ingen återvändo längre. Nu handlar det bara om att förvalta den senaste veckan väl, för resten av mitt liv.

Skrivet av Harri Krikula

harri@nyalt.se

Sid 7